Att ett steg i taget säga hej då till småbarnslivet

//Att ett steg i taget säga hej då till småbarnslivet

Att ett steg i taget säga hej då till småbarnslivet

Vår förskola är nog världens bästa förskola. Tack och lov känner jag verkligen så. Det har inte känts jobbigt att låta våra barn vara där mer än vid enstaka tillfällen när mamma-hjärtat har protesterat mot hela systemet i sig. Men vi har varit priviligerade nog att ha haft möjlighet att jobba deltid under väldigt flexibla former under barnens uppväxt och våra barn har därför aldrig varit de som kom tidigast eller stannade längst. De har aldrig behövt gå dit när de varit halvrisiga eller när de har har sovit extremt dåligt någon natt. Och kanske är det därför vi har vi haft möjlighet att se förskolan som en plats för umgänge, utveckling och stimulans, snarare än ett måste.

Vår förskola är kanske också världens minsta förskola. Den har bara två avdelningar, en för stora barn och en för små barn. De delar korridor och gård och ibland när det inte är så många barn så slås grupperna ihop till en enda. Storleken gör att alla barn känner alla vuxna i byggnaden och ofta känner de också igen vems föräldrar som är vems. Barn som jag knappt känner igen (med tredje barnet måste jag erkänna att jag har slutat hålla koll på alla andra barn) ropar högt efter min minsting så fort jag närmar mig gården. Lokalerna är uppbyggda av flera mindre rum och jag minns att jag första gången jag var där och hälsade på tänkte att Det här är bara så mysigt. Här kommer vi aldrig att få plats. Men det fick vi. (Genom världens bästa dagistrick för övrigt. Med vårt första barn ansökte vi om att få plats precis innan julledigheten. Typ den 10e december. Inga barn står i kö till att börja 10e dcember. Och inga barn börjar heller på dagis den 10e dcember, utan blir vänligt tillfrågade om det går bra att börja i januari istället. Och det kunde vi såklart tänka oss. Men vi kom på det sättet före alla de som stod i kö till januari.)

Två av de underbara kvinnor som tog hand om mina äldsta killar på småbarnsavdelningen för över nio år sedan tar idag även hand om min minsting på samma avdelning. Och de andra två underbara, nu pensionerade kvinnorna som tog hand om mina äldsta killar rycker idag in som vikarier ibland när det krisar. De har i sin tur ersatts av precis lika underbara kvinnor. Ja, faktiskt är det genomgående så att medelåldern har varit relativt hög på pedagogerna. Det har alltid varit någon eller några som har varit i senare delen av sitt jobbliv, vilket har skänkt ett slags mormoderligt lugn över förskolan under alla år. Ja, det är verkligen något speciellt över småbarnsavdelningen på vår förskola och det är med sorg i hjärtat, blandat med känslor av upprymdhet över stundande sommarlov och stolthet över en kille som nu ska börja i gruppen för större barn, som vi idag har vår sista dag som föräldrar till en minsting på småbarnsavdelningen.

Så, under en tid nu har jag brottats med frågan: Hur säger man tack till personer som har varit delaktiga i ens barns uppväxt i över nio år? Det känns ju löjligt att försöka köpa något som ska symbolisera den tacksamheten. Efter lite fundering så beslöt jag mig för att istället ge bort ord och omsorg. Jag köpte dem visserligen varsin betongkruka från Granit, men sedan planterade jag och minstingen i en av våra omsorgsfullt framdrivna tomatplantor i varje. Lite symboliskt tyckte jag att de får något som har fått vår tid och omtanke, när vi har fått del av deras. Och så skrev jag ett brev. Jag tänker att det kunde varit ett brev från alla föräldrar med barn i skola eller förskola, skrivet till alla dem som ger så mycket av sig själva för våra barn varje dag.

 

 

 

Åh vad bra det känns att få berätta för människor hur mycket de betyder för en. Och tänk att de blev så glada att de grät.

 

 

By | 2017-07-05T15:10:32+00:00 juli 5th, 2017|Categories: Blogginlägg|Tags: , , |1 Comment

One Comment

  1. Johanna juli 12, 2017 at 2:22 e m - Reply

    Vad fint skrivet! Förstår de blev rörda. 🙂

Leave A Comment