Morgontrött eller morgonpigg?

Home/Blogginlägg/Morgontrött eller morgonpigg?

Morgontrött eller morgonpigg?

Jag har alltid velat vara en sådan som vaknar tidigt naturligt. Så att varje morgon blir sådär, ni vet, som man föreställer sig att det är för dem som är funtade på det sättet. Man vaknar pigg, fräsch och utvilad, hinner yoga och meditera, dricka te och läsa en stund. Allt innan resten av världen vaknat till liv.

Men jag är inte sån. Jag blev istället en riktig nattuggla. En sådan som vaknar till liv efter att barnen har somnat för natten. Som gärna målar om eller tapetserar en vägg eller två med månen som enda sällskap. Fram tills för några år sedan var det så i alla fall.

Kvällspigg pga trötta binjurar

Nu är jag i någon slags mellanfas. Kanske är det en övergångsfas. Jag lärde mig nämligen för några år sedan att något av det viktigaste som människor med riktigt stressade binjurar kan göra är att komma i säng när binjurarna varvar ner i sin naturliga cykel, mellan kl 22 och 23 ungefär. Efter det går de nämligen igång en sväng igen. Det är då som kvällspigga människor kommer in i andra andningen igen. Men tanken är att binjurarna då ska använda energin till att rena och hela sig medan du ligger och sover. Energin är inte tänkt att användas till att tapetsera om eller skapa stordåd vid datorn. (Om kopplingen mellan kvällspigghet och trötta binjurar kan du läsa här.)

Den kunskapen gjorde att jag började lägga mig i tid igen. Med mycket möda och stort besvär trotsade jag min kvällspigghet. Stod emot det enorma suget av att hinna få något gjort medan barnen sov, och tvingade mig i säng innan elva. Och det sitter i. Nu blir jag naturligt trött runt 22 och de flesta kvällar är jag i säng och sover innan 23. Det har dock inte gjort att jag har börjat vakna kl fem av mig själv. Eller jo, jag ligger och halvvaknar flera gånger från fem-sex ungefär, men det tar emot att gå upp och oftast somnar jag om ganska gott och vaknar igen i normal tid, vid sju-åtta.

Rädsla för den där förlamande tröttheten

Jag har många gånger funderat på varför jag inte väljer att gå upp tidigare nu när jag kommer i säng tidigare. Och jag tror att jag har identifierat varför. Jag har en inbyggd slags aversion mot tidiga morgontimmar. Den har uppkommit ur en rädsla för att vara riktigt, riktigt trött och inte orka hela dagen. För det var så det var då för många år sedan. Jag var riktigt, riktigt trött varje morgon. Så trött att oavsett hur mycket jag sov, kände jag mig bara ännu mer trött och jag lärde jag mig i ren överlevnadsstrategi att ta chansen att sova så länge det bara gick på morgnarna. Och den känslan sitter i. Känslan av att aldrig våga lita på att jag är utvilad. Fastän jag ändå är det nuförtiden. (Så länge jag håller mig borta från mjölk då förstås. Mjölk gör mig dödstrött. Läs gärna här om varför du kan bli mycket piggare och må mycket bättre av att utesluta mjölk ur din kost om du har problem med trötthet.)

Yoga i ottan

Okej, tillbaka till bilden av den där hurtiga morgonpigga människan som gör yoga i ottan. Nu i sommar är jag nämligen just den där personen minst en gång varje vecka. Helt frivilligt. Jag håller ett morgonpass i yoga på gymmet varje tisdag klockan halv sju. Är uppe tidigast av alla, tassar runt i huset, smyger ut och iväg innan någon har hunnit märka något. Njuter av solen och lugnet och känner samhörighet med de få bilister som jag träffar på på vägarna. Smyger in bakvägen på gymmet, tänder ljusen i salen, sätter på lugn musik och sträcker ut min kropp redan innan klassen börjar. Och jag gillar det. Jättemycket faktiskt. Så mycket att jag undrar om det inte är dags att stöpa om bilden av mig själv och våga lite mer. Våga utmana min akilleshäl – den stora tröttheten som var men inte längre är. För visst är det väl lustigt ändå, den där bilden vi har av oss själva, hur den påverkar oss i allt vi gör och är? Hade jag sett mig själv utifrån som en annan person där på tisdagmorgonen så hade jag absolut tyckt att jag var sådär morgonhurtig. Kanske till och med suckat lite åt att jag aldrig själv kommer att bli en sån. Samtidigt ÄR jag ju den personen. Men har känslan av att det inte är på riktigt. Att jag nog ändå tvingar mig upp under stor trötthet och påverkar hela min dag till det sämre eftersom jag går upp sådär mitt i natten vilket ju måste vara utanför min kropps bekvämlighetszon. Så himla löjligt.

Nej, jag väljer nytt nu. Och jag väljer att bekräfta det för mig själv, om och om igen. Ända tills jag tror på det.

Jag är morgonpigg. Jag är morgonpigg. Jag är morgonpigg.

By | 2017-07-04T08:14:05+00:00 juli 4th, 2017|Categories: Blogginlägg|Tags: , , , |0 Comments

Leave A Comment