När barnen blir stora

//När barnen blir stora

När barnen blir stora

Med jämna mellanrum så slår den till, känslan av att barnen har blivit så himla stora. Det är blandade känslor kring det. Dels en slags saknad av det där lilla barnet som behöver en mest hela tiden, som vill kela och gosa och lyftas upp och tröstas, men oftast bara en sån himla glädje i de nya färdigheter och friheter som det innebär för dem. Att se dem vara stolta över sig själva. Att höra deras åsikter och funderingar. Att se deras personlighet utkristalliseras i vad de väljer att göra, vilka de väljer att umgås med och hur de interagerar med sin omvärld.

Alltså, man vet ju att det pågår hela tiden. Utvecklingen. Insamlandet av livserfarenhet. De vidgade vyerna. Men så ibland är det som att tiden stannar till och man ser dem i ett nytt ljus.

Min minsting som helt plötsligt är en liten kille med ord. Massor med ord. Han kan berätta vad han varit med om, vad han vill, hur han känner. Och det bästa av allt, han kan skämta med oss och visa sin humor! Alltså små barn som medvetet skämtar är bara så himla roligt. Han bjuder oss på flera gapskratt om dagen.

Min mellankille med sitt avgrundsdjupa medvetande som jag varje dag undrar hur jag ska kunna fylla tillräckligt. Han som har intelligens, uppmärksamhet, empati och omtänksamhet som överträffar min och många vuxnas. Han som kommer förändra världen en dag.

Och min största som är så klok och så galet kul på en och samma gång. Precis som förut vill han (självklart) bli tagen på fullaste allvar, men han har hela tiden glimten i ögat och har utvecklat finurliga metoder för att få sin humorkvot fylld. Omställningen till det där finurliga gick så fort att vi inte hängde med. För han vet det självklart och tar chansen att driva med oss. Säger något som han vet provocerar det vuxna och ordningssamma i oss, för att sedan möta upp den stränga eller frågande blicken med ett leende som bryter över i det finaste skratt. Så jädra smart. Ha! Idag är han på ett av sina första egna äventyr på stan. Tar bussen från skolan med en kompis för att gå på restaurang. För att han älskar deras mat och har längtat efter den ända sedan han var där för några veckor sedan. Ja. Min stora, lilla tio-åring.

By | 2017-06-09T14:54:35+00:00 juni 9th, 2017|Categories: Blogginlägg|Tags: , |0 Comments

Leave A Comment